Första gången jag såg en MLP……(I affär alltså)

 
Vi var ute och handlade. Jag var nu tre år. Vi gick in på Stor och Liten, vi och vi, jag sprang före mormor och morfar in i leksaksaffär, tätt efter min kusin Milla. Always ett år äldre, men jag var snabbast den här gången. Haha.
Min faster hade sagt, ”Ni kan få varsin liten sak, för att ni båda har varit duktiga idag”. Man fick bara inte saker sådär, men ibland hände det. Jag minns att det fanns så mycket fint. Jag ville se på allt Lego, Lego var bra kul. Sedan tittade jag på alla gosedjuren, för att sedan gå och se på alla nya ”Monster gubbarna”. En Turtles ville jag nog ha, fast nej, ville hellre ha Shedder, nepp får nog bli Mäster. Nej! Donatello, han vill jag ha. Min faster sa; ”Ja, det kan du få. Blir det bra så?”, ”Ja” Tjoade jag överlyckligt.
Min kusin ville ha en ny Barbie(Minns att det var en doktor, tror jag). Min faster sa tålmodigt, ”Om det är vad du vill ha, så skall du få en Barbie av mig”. Jag behöver nog inte säga att hon blev jätte glad, för som sagt man fick inte saker bara så där.
Men då hände det sagolika, i en hylla stod dem!
Nu stannade alla klockorna, luften fanns inte, ingen vuxen som sa ”Kom nu, vi måste åka, för att hinna hem i tid”. Det var bara jag och det jag såg. Bara dem och jag. Jag var ett med det jag såg. Ja, för på hyllan stod det. Några olika förpackningar av plast ”Ponnysar”. Det var allt jag ville ha, precis en sådan jag måste ha. Jag sa för mig själv(Jag minns det så väl). ”Jag får inte ta två, måste ha en sådan också”. Jag visste nog inte vad ”My Little Pony” betydde, men det var sagolikt fina hästar av plast. Jag ville ha en, jag ville ha en rosa, fast rosa…Det var en färg min kusin gillade, nej en blå kanske? Det fanns ingen blå, eller jo, men hon var drottning. En sådan ville jag inte ha. Kanske en grön? Ja en grön, så fick det bli, fanns det någon grön då?...Nej, vad synd(Jag vet precis och känner hur min känsla var, jag var nära till att börja gråta). Men inge tårar kom. Jag såg då henne! Den perfekta hästen! Hon var så fin, hon var vit, hade gul guldig man och en böljande fin guld gul svans med. Jag visste inte varför det var en symbol på deras rumpa, men minns att jag gillade det. Det var nytt och inte så vanligt. Henens var en tårta, jag gillade tårta och kalas. Hon ville jag ha.
Jag tog med asken med hästen och min Donatello Turtles, sprang till min faster och visade vad jag ville ha. Min faster sa bara, lite smått förvånat; ”En häst av plast? Vill du verkligen ha det?”, Jag svarade; ”Den är fin, hon gillar kalas”. Min faster sa då; ”Ta den du, ja och din Turtles, så vi kan åka hem, det blir väl bra?”. Jag sa ingenting, men sken upp. (Jag fick två leksaker, bara så där. Alla ungar skulle vara glad. Haha.).
Nu såg min kusin min häst av plast och sa; ”De där kan man inte göra någonting med alls, de är ganska så tråkiga…..Kan jag också få en?”. Min faster skrattade och sa hjärtligt; ”Milla ifall du vill ha en, så får du välja en du med”. Möter hennes blick; ”Ja, både en Barbie och en sådan häst”. Hon blir ivrig och sliter åt sig en rosa Ponny(Jag minns inte vilken hon köpte, men vet att den var rosa, kanske till och med var en Fakie, vem vet?).
(om du läser det här, kära kusin. Well….Kan man verkligen INTE göra NÅGONTING alls med dem? Va ;)?).
Ut ur leksaksaffären går en glad liten pojke med keps, jeans jacka, hängselbyxor och håller en häst i ena handen och en sköldpadda i den andra.  Efter honom skuttar en glad flicka med håret uppsatt i råttsvansar, jeans kjol, en tröja med Snobben på. I henens hand fanns det en rosa kartong innehållande en Barbie doktor och i påsen låg hennes häst av plast. Efter dem båda kommer en kvinna med hatt, skinnjacka och ett trött leende.

Ett av mina klaraste minnen jag har, dagen då jag köpte min första egna Ponny häst av plast i leksaksaffären.  Tyvärr, så har jag inte henne kvar idag. Hon försvann bara.